Bildmontage.
En sak som jag verkligen lärt mig att uppskatta är att ta morgonpromenader. Alltså de där promenaderna just innan jobbet börjar och då det fortfarande är lugnt och stilla ute. Innan det så kallade vardagskaoset börjar.
Promenaderna fungerar som någon typ av avslappning, ungefär som att vissa gillar meditation, ta en powernap eller se filmer långt in på natten.
I somras brukade jag ta dessa promenader längs med älven och varje morgon var det ungefär samma saker som hände längs med vägen. Det vill säga att jag träffade samma människor, vid ungefär samma platser och ungefär samma tid varje morgon. Det var människor jag inte kände men som jag kände igen efter bara några dagar.
Vi visste inte varandras namn, vad den andre jobbade med eller någonting alls överhuvudtaget faktiskt. Förutom just att vi kände igen varandra på de här morgonpromenaderna och trots dessa korta möten så kunde det nästan kännas som om vi kände varandra.
Det är ungefär samma fenomen som om det är något annat färdmedel som används för att ta sig från A till B sig antar jag. På busshållplatsen träffas ungefär samma människor varje morgon, på tåget samma sak. Till och med de som åker eller kör bil har nog en chans att känna igen vissa bilar efter att ha kört samma sträcka, ungefär samma tid under en längre period.
Men åter till promenaderna och de andra morgonmänniskorna. För trots att vi inte kände varandra alls så var det ändå rätt spännande när jag kom på mig själv att undra var den där kvinnan som jag alltid brukade möta vid bron klockan kvart över sju på morgonen egentligen tagit vägen.
Varför var hon inte där längre? Hade hon flyttat? Bytt jobb? Slutat jobba?
Frågorna var många och svaren få. Eftersom jag inte kände henne kommer jag tyvärr inte kunna ge er något svar, men förhoppningsvis lite inspiration till att faktiskt ta sig ut på en liten promenad.
Lina A Andersson
Människor jag inte kände men som jag kände igen efter bara några dagar.