Vi har kanske alla har våra traumatiska barndomsminnen, vissa glöms med tiden bort, andra bleknar aldrig. Jag har smått börjat odla mandelpotatis i den sandrika jorden vid vår stuga i Fällfors. Och nu har jag precis petat ner 58 sättpotatisar.
Ni kanske tänker: Det var ett löjligt litet potatisland, lönsch he verkligen?
Frågan är befogad och möjligheten till ett mycket större potatisland saknas inte, tvärtom. Men av psykologiska skäl gäller det nu att ta det väldigt lugnt. Gapar jag över för mycket, då är jag rädd att helt tappa lusten och allt beror på barndomens potatisland.
Mina föräldrar odlade för självförsörjning och hade länge sitt potatisland uppe på Fäboliden. Potatislandet var gigantiskt och låg till en början i en svagt lutande backe. Av ergonomiska skäl påbörjades alltid potatisupptagandet längst ner och så jobbade man sig sakta uppför backen.
Som vuxen skulle jag ha gjort på exakt samma sätt, men tänk er ur ett barns synvinkel. När man stod där, en knapp halvmeter högre än blasten, så tog ju potatislandet aldrig slut. Potatisblast i långa rader, blast som tycktes gå hela vägen upp till himlen. Jag kan fortfarande komma ihåg de flesta svepskälen till att inte behöva hjälpa till.
Men varför då odla egen potatis? Med 58 satta potatisar så kan ju knappast drivkraften vara ekonomisk? Nej, min odling handlar enbart om att tillfredsställa mina egna smaklökar. Tänk att snart få gräva upp en ståndare med färsk mandelpotatis, bära in dessa direkt till den kokande kastrullen på järnspisen. Låta lite smör smälta över de varma knölarna, servera medflingsalt och en dillkvist. Då är oxfilén faktiskt helt överflödig.
Men att gå från den kulinariska upplevelsen till att odla för självförsörjning? Den uppförsbacken är fortfarande lika lång som potatislandet uppe på Fäboliden.
Potatisblast i långa rader, blast som tycktes gå hela vägen upp till himlen.