©SCANPIX SWEDEN, 1999-11-25. Byte till vinterdäck. Bil upphissad på domkraft. Med hjulen avtagna. Foto: Janerik Henriksson/SCANPIX Code: 50010
”6 600?!”
Min röst går nästan upp i falsett och min puls går säkerligen upp med några slag per minut.
Min mamma har just berättat vad mina nya vinterdäck, som pappa har hämtat hos däckhandlaren, kostar.
Jag slänger en blick mot min röda, lilla bil och funderar på hur mycket jag skulle få för den.
Sekunden senare drar jag en djup suck, skriver ner summan och pappas kontonummer.
Hur man än vrider och vänder på det så kostar den där bilen en hel del. Besiktning, avbetalning, försäkring, service, däck… Innan jag ens har kommit till vad en liter bensin kostar kommer nästa suck. Och då ska vi komma ihåg att min bil, ta i trä, än så länge har gått som på räls (inga jämförelser med statens järnvägar, tänker mig mer punktliga, japanska tåg).
Samtidigt så kan jag numera inte tänka mig ett liv utan eländet. Att slippa bära hem tunga matkassar, att kunna göra utflykter utan att behöva vädja till bilburna vänner, att slippa komma till jobbet som en dränkt katt en regnig onsdagsmorgon är värd riktigt mycket.
Även om jag den där lördagen i september när vinterdäcken hade inhandlats hade lust att säga upp bekantskapen, så består min kärlek till min lilla skorv. En kärlek som dock är ganska skör. Den pendlar allt som oftast till hatkärlekens bitterljuva känsla.
Tro mig – när det är dags för service och besiktning och den röda faran har förvandlats till en isklump efter blötsnö och efterföljande köldknäpp, då är den billig. I alla fall till dess att servicen är genomförd, besiktningen slutar utan en enda anmärkning och den är varm, isfri och alldeles go och varm en mörk februarimorgon.
Plötsligt är allt förlåtet. I alla fall till nästa snöfall…
När den röda faran har förvandlats till en isklump efter blötsnö och efterföljande köldknäpp, då är den billig.