”You don't know how strong you are until being strong is the only choice you have.”
Senast jag såg citatet var som en tatuering över en kompis revben. Det finns en smärtsam sanning i citatet som gör att alla relaterar. Vi har i normala fall gränser, gränser vi håller oss till för att inte skada oss själva. Men ibland tar någon eller något oss över dessa tydliga gränser, mot vår egen vilja. Och jag tror att de flesta bli förvånade över hur de lyckas ta sig upp på morgonen efter att dessa gränser passerats.
För hur är det möjligt att stå rakryggad efter att en ”kula” träffat dig rakt i hjärtat? Hur är det möjligt att le igen när lycka när berövats, som om den aldrig ens existerat? Hur litar man på ett löfte när varje tidigare löfte brutits?
Hur möter man omvärlden med entusiasm när världen tagit så mycket mer av dig än vad den gett dig?
Jag har inte svaret och just det svaret har nog ingen. Men förr eller senare händer det bara. Vi står rakryggade, ler, litar, älskar och vågar mer än någonsin. Och ibland känns det som ett mirakel, hur allt trasigt faktiskt kan lagas eller bytas ut. Det bästa av allt är att denna styrka lär oss att ducka för nästa skott som avfyras mot oss. Ingenting kan stoppa en som det kunde förut.
Vi kan aldrig bli oövervinnerliga eller osårbara, men huden kan växa sig tjockare och ögonen kan se igenom illusioner som vi i ett tidigare skede hade låtit oss själva luras av.
Världen blir inte mindre kaotisk, men vi ser den med tydligare konturer och dess avsikter. Att vara realistisk och drömma kan gå hand i hand. Men vi vet aldrig allt. Nya gränser kommer uppstå, vilket även gäller nya problem och ny styrka. För denna värld kommer aldrig sluta överraska oss på gott och ont, till vårt sista andetag.
Vi kan se igenom illusioner som vi tidigare låtit oss luras av.