Plötsligt stannar jag upp i hallen, i ena handen håller jag min keps, i andra, dagens Norra. Vad var det nu jag skulle göra?
Jag ser att min jacka hänger snett och lägger ifrån mig Norran på hallbordet för att rätta till jackan. Men var är börsen som brukar ligga i min innerficka?
Jag vänder om och går tillbaka mot sovrummet för att leta. När jag passerar köket ser jag mjölken som glömt ställa in. Jag öppnar kylen, ställer in mjölken och plockar ut glasögonen som ligger på nedersta hyllan. Varför ligger de här och varför håller jag i min keps?
Jag plockar rastlöst bland pinalerna kring köksbordet utan att släppa kepsen, jag vet inte vad, och varför, jag letar. En plötslig trötthet far genom kroppen och jag lutar mig omkull på dagbädden i arbetsrummet. När jag vaknar kommer jag inte veta om det är dag eller natt. Kepsen i min hand kommer också vara en start på nästa osammanhängande kedja av aktiviteter.
Så här ser vardagen ut för en äldre familjemedlem vars öde har beseglats av Alzheimers sjukdom. Nu ska ny teknik testas på äldre personer med dåligt minne.
Vi pratar om olika typer av sensorer som ska påminna personen om vad han/hon har glömt. Jag försöker sätta mig in i hur vår familjemedlem skulle reagera på att bli tilltalad på toaletten av artificiell röst, en spökröst som kommer från ingenstans och som säger: Spola toaletten!
Teknik kan nog vara bra, men oavsett vilken sjukdom man lider av så kommer behovet av mänsklig kontakt alltid att bestå. En vänlig beröring kan göra en nervöst letande människa lugn. En fråga om hur du mår måste få ha ett större värde än den mekaniska påminnelsen kring vardagliga göromål. Det enkla samtalet med en person ger den drabbade alltid en form av mänsklig bekräftelse.
Var drar vi gränsen mellan ny teknik och mänsklig kontakt?
En spökröst från ingenstans säger: Spola påtoaletten!