Det är tre dagar kvar till julafton och han berättar att han mår illa. Jag försöker hitta på förklaringar, kanske har han ätit för lite eller för mycket och är det inte så att det blivit för lite sömn de senaste nätterna? Kan det vara …? Nej. Enda anledningen är magsjuka och dagen efter är det min tur och helt plötsligt ställs alla julplaner på ända.
Timmarna går och magsjukan med den, vi lämnar toagolvet och piggnar till. Vi spritar handtag, tvålar in händer och allt som går att skura skurar vi. Det blir dan före dan och vi tvingas inse att det blir en julafton det här året också, även om den blir annorlunda. Ingen vill vara i närheten av oss, för magsjuka har oftast den effekten på folk. Vi ställer in oss på en jul i karantän och när en av oss gråter så försöker vi muntra upp varandra så gott det bara går.
När vi vaknar på julaftons morgon mår alla fint och utanför på marken är det vitt. Granen är klädd och alla julklapparna är på något magiskt sätt fixade och inslagna. Skinkmackan smakar faktiskt så gott som den brukar och när vi tänder ljusen på bordet känns det som om julen är kommen även hos oss.
Vi öppnar julklapparna direkt efter frukost, ett paket i taget och inget papper slits av i hast. Vi hinner kolla på alla saker och kanske är det första året jag känner att vi köpt rätt klappar. När vi sedan sitter uppkrupna tillsammans under filtar och framför teven känner jag mig inte längre så ledsen över magsjukan.
När vi sent på julaftonskvällen inser att alla snabbmatsställen är stängda svänger vi ihop en krämig pasta på rester från kylskåpet. Med julmust i glasen konstaterar vi att en jul i karantän gav oss en lugn och skön julafton, utan stress och utan jäkt. Bara ett skönt lugn och en önskan om en fröjdefull jul som faktiskt gick i uppfyllelse.
Trots allt blev det en fröjdefull julafton