Ute är det svart som i natten. Men klockan är bara 15.51. Ibland vill jag ändå inte bo här, tänker jag. Det hade varit så mycket skönare med ett hus i Marbella just nu. Kanske hade jag spelat padel utomhus i dagsljus. Eller varit ute på gräsmattan och sprungit omkring med mina barn.
Men istället för sol får jag mitt ljus från en tv-skärm. Det är min son som spelar Fortnite igen. Det har han gjort 60 dagar i rad nu. Det vet jag för att vi köpte ett PS4 åt honom i födelsedagspresent i september. Han blev lika glad över gåvan som Ronaldo blir när han gör mål i Champions League. Han gjorde målgester och hade sig. Jag tror att han är lika nöjd fortfarande. För det är ständigt något nytt skin, eller game, som han måste berätta om.
Jag funderar på om jag är en dålig förälder som tillåter så mycket skärmtid?
I går såg jag en dokumentär om hur vi, västerlänningar, inte har lika mycket kontakt med vårt inre längre. Det som berättar för dig om hur du mår. Vad som är ditt kall i livet. Vilka val du borde göra. Vad du brinner för. Vi stannar av mer sällan, vi reflekterar inte lika ofta. Vi låter inte hjärnan vila.
Istället låter vi oss distraheras större delen av dagarna. Sociala medier, poddar, serier, filmer, tidningar, mejl, jobb, telefonsamtal. Vi kollar till exempel varandra inte lika mycket i ögonen längre. Vi tittar i en telefon. Vi är inte lika mycket i naturen. Det ska ha en inverkan på vårt välbefinnande.
Jag har sällan tid för återhämtning. Min fru också. Och kanske även vår son. Han växlar mellan skola, Fortnite, middag, träning, Fortnite, kompishäng, Fortnite, mellanmål, mobilen, Fortnite och sömn.
Jag funderar på om jag är en dålig förälder som tillåter så mycket skärmtid? Eller är det bara så att jag låter jag honom leva i takt med sin samtid? Jag vet inte svaret än. Men om jag utökar mina stunder av återhämtning kommer kanske svaret till mig från mitt inre.
Jonas Andersson