För några år sedan köpte jag en moped. En vit retro-räser som är tillverkad i Kina. Som en del skulle säga ”bara är skit”. Men den har tickat som en klocka och gjort sitt jobb så bra att jag undrar om det är något som är fel. En skitmoped ska ju ha gått sönder vid det här laget. Med den har jag kört till och från jobbet. På sommaren har jag känt mig som surfarkung från Bali, med lösa boliner på spännena till hjälmen, vinden i håret, ett par Ray Bans för ögonen och ett linne som fladdrar i den ljumma luften. Typ som en 40-åring som vill känna sig ung på nytt.
På våren och hösten jag har inte känt mig lika cool, för då har alla andra 40-åringar i linne slutat att köra moped och kvar på vägarna är endast jag och 16-åringarna. Men det har gått ändå. Istället för att köra bil har det varit smidigt då det är svårt att hitta bilparkering där jag jobbar. Man hade ju kunnat tänka sig en motorcykel förstås. Men min mamma sa att ”det kan man dö av”, så det har jag låtit bli. Förutom när jag var yngre då, uppväxt på landet med en motorcross i varje hörn. Det var 250:s och 125:or, på smala skogsvägar och i sliriga grustag. Vilken härlig känsla!
Min nya maskin går snabbare än de flesta andra cyklar
Nu har jag dock genomfört ett skifte. Jag gillade inte riktigt att slingra mig fram i trafiken. Bilar mosar lätt en liten moped. Istället har jag skaffat mig en elcykel och trängs nu med cyklisterna på stans cykelbanor. Eller trängs vet jag inte. Min nya maskin går snabbare än de flesta andra cyklar.
För någon dag sedan skrek en kvinna till när jag svischade förbi henne med fullt tryck i däcken och i dag hoppade en man åt sidan då han blev rädd för det vinande ljudet från mitt fordon som jagade honom på banan. Men jag är tillbaka på två hjul igen, och varje gång jag får rulla fram i den fria luften känner jag mig lite friare än vanligt – oavsett om det är på motorcykel, moped eller elcykel.
Jonas Andersson