Det är 26 grader och strålande sol. Jag och min fru har bråkat och fyra veckors semester tätt inpå varandra tar nu ut sin rätt. Jag skriker, slänger en blöt handduk i väggen och vrålar att jag hatar en massa saker. Sedan vill jag fly, ut i friheten. Man borde göra något. Resa till Australien, ha det kul, träffa massa härliga nya sköna människor och ta dagarna som de kommer. Istället tar jag med mig min son i bilen och vi åker mot Byske havsbad. Det är det närmaste jag kommer.
I bilen vill jag spela något brutalt i radion. Men som vanligt hittas inget lämpligt på de få kanaler som går att ratta in och jag klagar högt. Min son instämmer. En låt med Avicii får duga. Vi ställer bilen på en gångväg och går mot stranden. Havsdoften når min näsa och den fuktiga luften öppnar en lucka in till själen. Mitt sinne blir helt plötsligt ett annat. Känns det ändå inte lite som på Bondi Beach? Inga surfare i och för sig. Bara en rosa gummibåt som ett par snälla föräldrar blåst upp med sina bara lungor. Men jag fantiserar och sanden är ändå väldigt fin i det somriga vädret.
Man borde åka till Australien - det fick bli Byske havsbad.
När vi badar säger min son att det känns så fritt att bada i havet i jämförelse med en sjö. Sedan dyker vi om och om igen och lyssnar på den uppfriskande tystnaden under ytan. När vi lägger oss på den mjuka sanden för att soltorka sluter jag mina ögon och känner för första gången på länge frihet. Låt det i alla fall vara i några sekunder.
Sedan frågar sonen om vi kan gå och ta en glass. Vi väljer vägen genom sanden bara för att känna den mjuka konsistensen under våra fötter. Han väljer den största glassen som finns i boxen, en mjölkchokladstrut. Men tidigt tappar han toppen i backen. Samtidigt passerar killen som levererar glassar till havsbadet förbi i en långtradare. Han bromsar, stegar ut och säger: ”Pojken tappade sin glass. Här är en ny”.
Nu är livet bättre igen. Tack!
Jonas Andersson