Jag genomför nu mitt första inbrott. Jag tar mig in i huset på under tio sekunder. Allt som behövs är en kofot. Och så ett par smällar mot en av de smala glasrutor som pryder ytterdörren. Sedan in med handen genom de krossade hålet för att låsa upp från insidan. Men försiktigt, så att de vassa spillrorna inte skadar mig. Det här är inget jobb för den som darrar på manschetten. Men allt går bra.
Ute har mörkret tagit över kvällen. Termometern visar bara någon enstaka plusgrad. Efter mitt exemplariska jobb går jag nu ut ur huset igen. Mot garaget. Det ryker från min andedräkt. Jag spanar mot grannarna. Men ingen har sett.
Det verkar som min fru tycker jag är en mer spännande person
Jag tänker vad lätt det är. Att bara ta sig in så här i ett hus. Jag känner mig lite farlig. Det går ett rus i kroppen. I garaget väntar min fru. Hon tittar på mig med en uppspelt och pillemarisk blick. Kanske ser hon mig i ett nytt ljus nu? Spännande. Vild. Otämjd. Vi har kommit fram till att göra det här inbrottet tillsammans. Planerat det i garaget samtidigt som vi googlade ”hur bryter man sig in i ett hus genom en altandörr?”. Men resultatet gav inga klara riktlinjer. Istället tänkte vi ut en egen plan, då verkade ytterdörren vara det smidigaste sättet.
Tidigare under dagen har vi varit i Umeå. Det har varit en bra lördag. Vi har firat vår son som fyllt tio år med bad, mat och presenter. Men den avslutas inte som vi har tänkt oss. När vi ska låsa upp dörren hemma, men inte hittar nyckeln, säger vår sexåring att hon ”gömde den under en stol på pizzerian i Umeå”. Jag undrar irriterat varför. ”För att ingen skulle ta den”, svarar hon. Men så här i efterhand var det kanske inte så dumt ändå. Inbrottet gör mig gott, jag känner mig levande. Och det verkar som att min fru tycker att jag är en mer spännande person nu, än vad jag var för bara någon timme sedan. Dessutom får vi äntligen en anledning att byta till en ny ytterdörr. Avslutningen på dagen hade inte kunnat vara mer perfekt.