Ur högtalarna i köket strömmar Beethoven. Det är från en ”bästa-lista” på Youtube. Samtidigt tillagar jag makaroner som ska koka i sju minuter. Jag har fått för mig att de är nyttigare än de som ska koka i tre minuter. Stråkarna ljuder intensivt, och med samma frenesi dansar de varma bubblorna i kastrullen. Jag gillar inte klassisk musik, men något har hänt. Jag har aldrig tidigare känt mig så gammal och mogen. Ändå sällan så liten. Kanske är det därför tonerna talar till mig i dag.
Tidigare var jag på begravning. Där fanns en präst med mörk röst. Han pratade om min farfar, som föddes en kall vinterdag i februari och dog en vinterdag i november. Farfar har nu slutit cirkeln och ska åter till jord gå. Vi blev extra nära efter att min pappa dog, hans son. Farfar var ett mellanting mellan en pappa och en farförälder för mig. Och jag ett mellanting mellan ett barnbarn och son för honom. Vi bodde nära och tillbringade mycket tid i varandras sällskap. I skogen, i bilen på väg till träningar eller vid fikabordet. Vi fyllde tomrummet tillsammans.
De hade tröstat mig och jag dem
I kyrkan sitter jag på den hårda kyrkbänken. Bredvid mig är min fru och min syster. Jag är dem evigt tacksam. Men sedan är raden tom. Det är talande för den saknad som finns där. Ibland kan en begravning föra människor närmare varandra och jag önskar att mina avlidna föräldrar var här. De hade tröstat mig, och jag dem. Vi hade lagt armarna om varandra och visat kärlek. Sedan hade vi gått hem och pratat om alla fina minnen. ”Det är sådant som läker”, säger prästen.
När jag är hemma kollar jag posten. Det har kommit en kallelse till en bouppteckning. Ett möte som min pappa egentligen skulle ha gått på. Men nu är det jag som stegar dit i hans ställe – med ett tomrum som varken han eller farfar längre kan fylla. Men jag avslutar i alla fall dagen med perfekt kokade makaroner, al dente.
Jonas Andersson