Jag är inte som alla andra. I vissa fall är jag en dåre. Jag vet inte hur man ska bete sig. Den där stora mjuka kudden som fungerar som ett ryggstöd på soffan. Den snor jag varje kväll och har i sängen. Som en skyddande mur mot vår fyraåriga dotter som ligger bredvid. Perfekt i höjd och längd. Som att någon skulle ha mätt precis. Jag når över med armen till henne om hon behöver något, kanske strykas mjukt på magen efter en mardröm. Men som en barriär mot hennes hälar och armar som kan utgöra hårda slag nattetid. Jag träffade en på Gran Canaria som fått sin sons häl inkörd i ögat på det viset, så att han tvingades att genomgå en operation. Alla med barn i sängen borde använda sådana här kuddar. Ändå klagar min fru högljutt varje morgon. Att kudden ska ligga på soffan och ingen annanstans.
En kväll kom vi överens på riktigt om att jag inte skulle ta den. Men det var bara för att jag inte ville tjafsa. Så jag väntade till att hon lagt sig och sedan tog jag den ändå. Min förhoppning var att jag skulle hinna lägga tillbaka den innan hon vaknade igen. Men eftersom jag sover så gott med den här lösningen så var det hon som var uppe först. Men nu har jag bestämt förklarat att jag inte kan sluta. Att hon får ta mig för den jag är. Med kudde eller inte alls.
En annan grej är min luftfuktare. Jag har fått för mig att den förhindrar förkylningar och jag måste ha exakt 61 procents luftfuktighet i sovrummet. När vi åkte på bilsemester genom Sverige ville jag så gärna ha med den. På hotellrum, i stugor och in i min mosters hus i Blekinge. Men min fru vägrade ta med maskinen. Och vi kom än en gång överens på riktigt om att strunta i det där. Men jag tänkte om jag smyger in den vid ena sidan i bagageutrymmet så kanske hon inte ser. Men hon såg. Kuddgrejen har lärt henne att vara vaksam. Jag är inte som alla andra. I vissa fall är jag en dåre.
Jonas Andersson