För 15 år sedan köpte jag och min fru vår vardagsrumssoffa. Den dyraste som Ikea hade. Inte för att det sistnämnda är speciellt viktigt. Men jag skriver det för att vi nog tyckte att vi satsade på något väldigt rejält. Vi gick all in och såg det som en pryl som vi skulle tillbringa vår gemensamma framtid i.
Soffan är svart, i läder, och har en divan. Vad jag minns var det inte speciellt många soffor på den tiden som hade en divan. Så vi kände oss säkert speciella. Den passade perfekt i vår lägenhet i Stockholm. Och lika bra är den fortfarande i vårt hus i Skellefteå. Inte lika snygg. Men väldigt praktisk. Det är det ogenomträngliga lädret som gör det. Så fantastisk bra när man har små barn. Ta bara den gången som Alfred kaskadkräktes över den fina divanen. Kräket flöt bara ovanpå, och aldrig ner i soffan. Så det var bara att kara ned härligheten i en hink och torka soffan ren med en trasa. Lätt som en plätt.
Så vad händer om det är hennes tur att kaskadkräkas i kväll?
När jag skriver det här så har ett av våra andra barn magsjuka. Men den här gången är jag inte lika säker som förut. Soffans läder har nu spruckit mellan två soffdynor vilket bildar ett stort hål – som en gågata rakt in i stoppningen. Så vad händer om det är hennes tur att kaskadkräkas i kväll – rakt in under lädret i 2000-talets dyraste Ikea-soffa?
Ja men då byter vi nog ändå, tänker jag. Vissa saker är menade att hända. Så Lykke, om du kräks där så gör det inget. Vi kan inte klaga. Det blev ju egentligen så bra som vi tänkte. Vi bildade vår gemensamma framtid i soffan. Fina serier, goda vänner som trivts och kräks som vi med en viss nöjdhet har karat bort, då alternativet med en tygsoffa hade varit så mycket värre. Men nu ser jag fram emot en ny soffa, och precis som förra gången tänker jag mig att vi har många härliga stunder att se fram emot även i den.
Jonas Andersson