I dag köpte jag ett par löparskor. Det är ett par svarta Nike med gjutna sulor. Det lät väldigt bra när säljaren sa att jag skulle ha dem, anpassade efter mina fötter, för att ge extra stabilitet. Jag vet inte hur stor betydelse sulorna har, men bara känslan av att ha det bästa gör mig glad i magen. Det räcker för att dra fram Visakortet och betala utan problem.
Nu står de prydligt i mitt hobbyrum snedstreck prylrum. Min fru tycker för övrigt inte att jag ska ha ett sådant rum. Att det är trams och tar utrymme för annat viktigt. Till exempel får jag kritik för att jag har fem golfset där inne, varav jag inte använder något just nu. Men det är som när folk bygger stora fina kök med fina matböcker i. De drömmer om att vara där inne och ha det bra. Och det gör livet bättre på något sätt.
Då blir jag lugn, får återhämtning och kan tänka klart igen.
Mina Nike skiner fint. Placerade noga mellan ett par andra löparskor och mina tennisskor. Jag fantiserar om mitt första löppass, Broarna runt, Midnattsloppet och Lidingöloppet. I det här är jag fortfarande ett barn. Jag har lätt för att visualisera och tänker mig in i hur roligt det ska bli att springa. Kanske kan jag bli lika bra vältränad som Therese Johaug eller Johannes Kläbo? Alltså det är ju skidåkare, men jag har sett dem träna på sommaren på Youtube. Kanske kan jag bli lika bra som dem, när jag blir stor.
Dessutom ska det bli så skönt att löpa i skogen. Då blir jag lugn, får återhämtning och kan tänka klart igen. Men alla är inte lika entusiastiska som jag är. Kanske är du en av dem. Och jag förstår dig. Förmodligen associerar du inte sport med samma positiva upplevelser. Ungefär som när jag tänker på att rita, eller sjunga. Jag blir utskrattad. Eller hånad av någon lärare som ger mig dåliga betyg. Så mycket mer behövs inte för att inte ha lust mer de närmsta 30 åren. Men för mig är idrott #levalivet. Och resan som påbörjades i dag är lika fantastisk som slutmålet.
Jonas Andersson