Det står en 1,5-liters julmust framför mig på bordet. Jag är glad att det inte är sprit, tänker jag. Eller någon annan alkoholhaltig dryck. Det är många som dricker (för) mycket så här års. Men jag har aldrig varit speciellt glad i starkare drycker. Kanske är det för att jag är så intresserad av livet självt. Det vore synd att tappa kontrollen. Jag vill uppleva varje stund fullt ut – klarsynt och skarpt. Men julmusten är god. Inte bara på grund av sockret. När kolsyran bubblar i munnen väcks samtidigt minnen till liv.
Min farmor och farfar hade alltid en röd back med läsk hemma i källaren. De bodde bara någon kilometer från mig. På vintern tog jag ofta skotern till dem. Trots att det inte var lagligt på grund av min låga ålder. Det enda som skilde oss åt var en vacker sjö, som jag älskade att åka fram över. Det spelade ingen roll om det var väldigt mörkt. För de bodde uppe på en höjd och nerifrån sjön kunde jag då se bättre hur det lyste i deras fönster.
När jag kom fram plingade jag aldrig på dörren. Jag bara öppnade. Ivrig att få kasta av mig mina kalla kläder, kliva in i värmen och dricka ett glas must med en bulle till. Den situationen speglade hela livet. Där ute kunde det vara hur kyligt som helst, men hos farmor och farfar fanns alltid två varma famnar.
Där ute kunde det vara hur kyligt som helst, men hos farmor och farfar fanns alltid två varma famnar.
Jag var där flera gånger i veckan i flera år. Jag behövde den trygga bubblan så mycket. Och kanske var det likadant för dem. Nu när jag är vuxen förstår jag att de måste ha haft det väldigt jobbigt ibland. Till exempel dog ju deras son, och någon gång ibland så gick någon av deras många syskon samma väg till mötes. Plus allt annat som kan vara tungt i livet.
Men ofta blickade de också ut över den svarta sjön, och längtade efter att se mitt skoterlyse komma farandes. Jag vet att vi stärkte varandra där över köksbordet. Och är så tacksam över de många samtalen som delades mellan oss. Med en god must uti handen.
Jonas Andersson