Rafael Nadal lägger sig på tennisplanen och höjer armarna mot skyn samtidigt som publiken jublar i extas. Han har precis vunnit US Open och tagit sin 19:e grand slam-seger. Jag har sett de flesta av hans matcher i turneringen. Emellan har jag insta-kollat allt som kommer ut om US Open. Därutöver har jag spelat ett par matcher på tennishallen. Hur många timmar US-open veckorna tar av mitt liv vet jag inte. Men ingen har ifrågasatt det. Tvärtom har någon vid lunchen uppmuntrat tennis som spännande och en rolig träningsform att utöva. Att röra på sig är status.
Men i samma sekund får jag dåligt samvete för hur jag bemöter min sons intressen. Insikten träffade mig när jag såg ett klipp på Youtube. Återigen från Arthur Ashe stadium. Men den här gången var det inte US-open, utan 16-årige Bugha som vann World Cup i online-spelet Fortnite – även han med armarna mot skyn, skrikandes i extas mot ett vrålande folkhav på läktarna. Tre miljoner dollar rikare blev han också.
Det är som att en helt ny värld öppnas för mig där och då. ”Vem är Bugha”, frågar jag min son. Han visar på Youtube. Där finns allt. Personporträtt, människor som analyserar hans spel och fanatiska fans. De vill vara som honom, efterlikna hans spel och också bli bäst i världen. De övar varje dag. Bugha är kidsens Nadal.
Alla spelar mot alla, svarar han
Jag bestämmer mig för att inte klaga på Fortnite mer. Det är mitt gnäll på spelet som jag har dåligt samvete för. Istället väljer jag att vara med när min son spelar. Det är turnering. Vi lägger upp taktiken tillsammans. Sedan följer jag alla matcher, hejar och skriker.
Och så släpps nästa bomb. I resultatlistan dyker Bugha upp. ”Det är inte sant”, säger jag. ”Spelar du i samma turnering som Bugha? Som att jag skulle få spela i samma turnering som Nadal?”. ”Ja, alla spelar mot alla”, svarar han.
”Det här är bättre än tennis”, säger jag. ”Lär mig allt du kan om Fortnite”.
Jonas Andersson