Det är lördag och vi är hemma hos vänner. Vi slappnar av och äter pizza. Eller barnen äter.
Alla fyra vuxna tuggar sallad. Det är ingen som säger om det är gott eller inte.
Det är dieternas värld vi lever i. Två runt bordet har gått ned tiotals kilon. En har precis startat sin kur och har nu fått en lysande start. Själv har jag aldrig behövt gå den vägen. Fem kilo plus vore mer lagom. Men i dag äter jag sallad för att den inte innehåller någon mjölk.
Min fru förklarar att hennes blodtryck känns lågt. Att hon till och med skulle kunna svimma. Det beror kanske på saltet, som nu är borttaget ur hennes dietkost.
Plötsligt står en blodtrycksmätare på köksbordet. Den glänser i alla fall i ögonen på dem runt bordet. Det här är en glädjens stund för mitt sällskap. Nu kan de njuta av sin låga puls och känna hälsan pumpa runt i venerna.
Min fru spänner genast fast sin arm uti den glädjebringande maskinen. Värdet är exemplariskt den här gången också. Det måste vara en kick minst lika härlig som hundra snabba Facebooks-likes.
Maskinen skjuts mot min arm, men jag ger ifrån mig ett bestämt ”nej”. Jag hade på gränsen till för högt blodtryck redan för flera år sedan och vill nu inte se. Kanske är jag nära en stroke. Jag kollar, säger min fru. Jag säger bara något om värdet är bra.
Du resonerar som ett barn, utbrister jag. Om du inte säger något så vet jag ju att det är dåligt. Jag säger inget alls, jag vill bara se vad du har för blodtryck, fortsätter hon.
Men jag vill inte alls. Inte här vid köksbordet tillsammans med en smal sallad.
Jag vill bara utforska saker om min hälsa som är negativ i fall jag kan göra någonting åt dem. Och vad jag kan se sitter det inga blodtrycksexperter vid det här bordet.
Men nu har jag bokat en tid hos en läkare.
Det är dags att få veta och göra någonting åt problemet.
Jonas Andersson
Det här är en glädjens stund för mitt sällskap. Nu kan de njuta.