Ute ligger snön vit på träden. Det är som att bo i en saga. Jag tänker att vi i de här stunderna bor på en av de vackraste platserna på jorden.
Det här är lika estetiskt som en sandstrand på Hawaii. Inte lika behaglig, men lika storslagen. Men med snön kommer skottning.
Och när första pudret har lagt sig är det alltid lika spännande att se vad min familj har gömt under den.
Vi har en gård och på den ligger det saker utspridda lite här och var. Jag plockar in en sparkcykel i garaget. Någon tar ut den igen. Jag städar undan en hink och en spade. Ett barn ser till att raskt att kasta ut dem på nytt.
Jag ställer tillbaka dockvagnen i lekstugan. En liten krabat lägger 87 små stenar i den och sprider, med dockvagnen som en såmaskin, ut dem över gräsmattan.
När jag ska kratta ihop stenarna är de tyvärr exakt för små för att fångas av krattans fingrar så jag måste ändå plocka upp dem en och en. Jag får ont i ryggen.
Jag orkar inte längre. Jag låter allting vara. Sedan kommer snön och då står jag där och undrar vad som gömmer sig under den. Det är nämligen av signifikant betydelse. När jag ska köra med snöslungan så vore det bäst att det inte låg några saker där alls.
Men nu är det bara att hoppas på det bästa. Ibland slungas hårda stenar iväg. Andra gånger går en leksakshink i tusen bitar. Eller som senast då jag träffade av en färsk bajsblöja.
Man kunde fortfarande känna doften av det nybakade kalaset. En mjuk massa som kastades ut över mina ägor och gav det vita och vackra ett täcke av brun och klibbig konsistens. En blöja som dessutom tvinnade sig fast i snöslungas inmatningshus, tog en halvtimma att pilla loss, samtidigt som lukten etsade sig fast i den röda kastaren.
Det var då som jag släppte liknelsen med Hawaii. Jag korrigerar mig själv.
Nyfallen snö på min gård är inte alltid vit och vacker.
Ibland är den också ful och illaluktande.
Jonas Andersson
Ibland är också snönful och illa-luktande.