Vi hade tänkt åka klockan 07.00. Men det blev klockan 11.00 i stället. Jag hade tänkt att ta med mig min luftfuktare som jag har hemma på nätterna. Men min fru vägrade. Vi hade tänkt att det skulle bli strålande sol med jordgubbar, dopp från bryggan och glada barn som äter glass. Men enligt SMHI ska det vara 14 grader och regn. Men det viktigaste är att vi får vara tillsammans, tänker jag när jag står i lunchkön på IKEA. Vi har pausat där på vår road trip genom Sverige. Samtidigt slickar min yngsta dotter på ledstången och kyssar den med tungan. Jag orkar inte tillrättavisa henne. Hon kom nyss ut från toan på samma ställe. Och var hon drog tungan eller händerna där orkar jag inte tänka på. Men hon reder sig nog. Det sägs att det kan vara bra med lite skit.
Vi åker vidare på vägen söderut. Min fru säger att hon är som pappan i boken om Super-Charlie av Camilla Läckberg. Han är glad där för att de ska åka på semester, men resten av familjen är sura. Men i den här bilen är alla som pappan just nu. Det beror i stunden på att vi har lovat att stanna på ett äventyrsbad. Det fungerar som en drog. Barnen säger att de älskar varandra och de är bästa vänner. Samtidigt har min fru druckit fyra koppar kaffe och är speedad på koffein. Hon pekar genom rutan och säger att den här flygplatsen som vi nu passerar var den vi ifrån när vi skulle till Cypern. Jag säger att det är fel och att det var Sundsvall vi åkte ifrån.
På hotellet vill ena barnet att alla tre barnen ska sova i samma säng. De vill inte de andra två. Han strider till klockan 00.30 om det. Efter det bråkar de om vilken lampa som ska vara tänd och inte. Mina ögon tåras. Jag går ut i ilska i hotellkorridoren och väser att jag vill åka hem igen. Men när barnen kryper ned i min säng morgonen efter, men sina lena gosiga hudar, då tänker jag att det här med att åka på semester - det är grejen.
Jonas Andersson