Förut hade jag bara hört talas om fenomenet – 40-åringar som en dag vaknade upp från småbarnsdimman och började att tänka egna tankar igen. Den dagen då deras barn inte behöver ständig bevakning, utan kan sova hela nätter, leka ett tag själv ute på gården, besöka kompisar och delta i träningar. Små stunder av egentid som ger småbarnsföräldrarna tid att reflektera igen. Blev livet som jag tänkt mig? Ska det vara så här? Är jag lycklig eller är jag inte det? Till slut verkar föräldrarna ha så mycket tid till att tänka att de känner att de behöver göra något radikalt, eller mindre radikalt. Men i alla fall något.
En del sätter sig på en nyinköpt och superdyr landsvägscykel och trampar väldigt många mil. De ska alla bli Skellefteås nästa fysfenomen. Andra reser med sina kompisar till platser de alltid har längtat efter att besöka. De ska njuta av livet till fullo. Och en del skiljer sig i hopp om att det är grönare på andra sidan. De är säkra på att det måste finns något mer.
Själv har en del av de känslor som jag hade när jag var i 20-årsåldern kommit tillbaka igen. I de stunderna kan Skellefteå kan kännas väldigt trångt. Instängt. Eller mer att staden bara ligger väldigt långt bort ifrån mycket av det som jag och många andra vill vara en del av. På den tiden lämnade jag för att arbeta som nöjesjournalist i Stockholm. Det var fantastiska år.
Det är fint att ha tid till att drömma igen.
Men jag välkomnar mina känslor. De visar att jag inte har så många tragedier att fundera över just nu. Det är fint att ha tid till att drömma igen. Men den här gången tänker jag inte lämna Skellefteå. Det finns en annan anda här nu. Vi vet alla att det kan vara trångt, men vi är fler nu som tror på framtiden. Som vill att vi Skellefteå ska bli större, bättre och mer levande. Både bokstavligt och bildligt. Jag älskar att vara en del av den kulturen.
Jonas Nilsson