Uppspelt efter en bra dag på jobbet rullar jag vidare mot nya mål, hämtningen på skola och förskola. Den här gången åker jag inte rakt fram som jag brukar, utan vrider ratten åt höger några hundra meter före skolan. De senaste veckorna har minstingen tjatat om att jag ska hämta henne först. Så att hon kan följa med till hämtningen på förskoleklass där hennes storasyster huserar på dagarna. Det är stort för henne. Som att kliva in i elitserien för en spelare i allsvenskan.
Jag vet att hämtningen av storasyster nu kommer att ta väldigt lång tid. För minstingen ska leka med allt hon hittar på vägen dit. En pinne blir till en magisk trollstav, en kotte till en peng att handla med och en stor sten som går att sitta på är nu ett rymdskepp.
Och när vi väl är där inne finns det så mycket spännande att se. För att inte tala om när vi ska ut därifrån. Då slutar det med att jag mutar med extra speltid på telefonen eller med något gott att fika när vi kommer hem, om hon bara gör som jag säger.
Det slutar med att jag mutar med extra speltid.
Men i dag spelar sådant ingen roll. Jag är pigg. Har tålamod. Jag uppmuntrar henne att vara kreativ och bemöter hennes lek med glad respons. ”Kolla, jag har också en pinne, och nu ska jag trolla mig själv till en groda”. Hon skrattar och säger att pappa är bäst (men att mamma är ännu bättre). Ögonen glänser. Kroppen mår bra. Jag smälter och gråter av glädje inombords.
För någon dag sedan tittade jag och min fru på utlandsresor. Vi längtade väl bort från novembermörkret. Trötta. Men nu vill jag bara vara här och uppleva när minstingen stegar in på förskoleklass. För mig en liten sak att ordna. För henne en upplevelse utöver det vanliga. Det är de små detaljerna som gör skillnad och i dag har vi det bättre på en kall gångväg i Skellefteå än på en varm strand i Mauritius. Eller nu ska vi inte kanske inte jämföra – men ibland kan vardagen vara bättre än det mesta.
Jonas Andersson