Februari. De vinkande tomtarna är nedpackade, det mörka hörnet som julgranen tidigare lyst upp är nu tom.
Ingen lykta skiner utanför ytterdörren och ingen räv raskar över isen. Inga tomtenissar smyger ”tipp-tapp” och bjällerklanen försvann bort tillsammans med tomtens renar.
Vi ska börja träna igen efter all julmat. Kanske att vi tänder ett ljus, bränner tummen på tändaren, lindar in oss i en filt som sticks och trampar i den smälta snön på golvet. Att känns bara kallt, mörkt och trist.
Jag är ute med min lilla dotter. Vi är på väg in för den ena vanten har åkt av handen och är alldeles blöt. Hon tittar upp på mig och säger: ”Inte gå in.” Jag säger: ”Jo, vi måste gå in. Det är kallt ute och din vante är blöt.”
Hon svarar: ”Nej, vi kan göra en snöängel!”
Ibland är barn så kloka. Det kanske låter klyschigt men de ”fångar dagen.” Det spelar ingen roll om himlen är grå och det är kallt ute.
Snöflingorna är lika roliga att fånga och det är alltid kul att klättra i snödrivorna. Jag saknar den förmågan barn har, att se något roligt och nytt i allting.
Att de kan plocka en maskros och beundra den. Att de kan skratta så gott, utan en tanke på något annat. Att de kan springa barfota på gräset, dra in jord på golvet och inte börja städa efter sig.
Ju äldre vi blir, desto mer förlorar vi förmågan att se det lilla, nya och fantastiska i varje ting omkring oss. När försvann den egenskapen?
Är det för att vi blir påverkade av fördomar, konsekvenser och måsten? Handlar allt bara om inställning?
Jag lovar min dotter att vi ska gå ut och göra snöänglar en annan dag.
Jag lovar mig själv att köpa en filt som inte sticks och försöka se mer positivt på vintern. Kanske det inte är så hemskt att det snöar.
Jag älskade att leka i snön när jag var liten
Kanske det fortfarande är roligt att göra en snöängel?
Bara jag ger det en chans.
Johanna Wallmark Vetander
Ju äldre vi blir, desto mer förlorar vi förmågan att se det lilla, nya och fantastiska.