Jag klickar på ”sök jobb” men har egentligen inga större förväntningar. Ändå gör jag det, för att jag måste och för att jag vill.
De senaste månaderna har varit en påminnelse om hur åren innan jag studerade var. En påminnelse om hur mörk arbetsmarknaden ser ut för oss med synnedsättning.
Vi duger som vänner, systrar och bröder, partners och föräldrar – men inte som anställda. Det bekräftar statistiken bland oss synnedsatta – siffror som är betydligt högre än hos seende arbetslösa. Siffror som är rent utsagt skyhöga.
Att det inte finns några specifika insatser för oss, inga särskilda ekonomiska stöd och bidrag, gör inte situationen enklare. Ändå tvingas vi slåss med alla andra på en arbetsmarknad som redan är hård.
Vår funktionsnedsättning måste vägas upp med en arbetslivserfarenhet som vi inte har.
Arbeten vi kan söka är begränsade, och för att överhuvudtaget ha en möjlighet att få arbetet måste vi vara så mycket bättre än alla andra. Vår funktionsnedsättning måste vägas upp med en arbetslivserfarenhet som vi inte har, och strålande meriter vi kanske aldrig lyckats få.
Det största problemet är dock inte utbuden av jobb. Det mesta går att lösa, och Arbetsförmedlingen kan bidra med delar av vår lön. Nej, det svåraste är att lyckas övertala en arbetsgivare att våga anställa en person med synnedsättning. Allt handlar om tid och tid kostar pengar. Vi lever i ett samhälle fyllt av stress och såklart det är mycket lättare att anställa en seende person, som inte kräver någon extra hjälp. Å andra sidan, vi är alla människor och vi måste börja ta hand om varandra.
Många bland oss arbetslösa personer med synnedsättning lider av dålig fysik och ohälsa, som en följd av utanförskap, isolering och oro kring ekonomin. Jag anser att alla människor behöver ingå i ett sammanhang vilket ett arbete ger. Jag likt många andra känner att det är viktigt att kunna försörja både sig själv och sin familj.
Johanna Vetander Wallmark