Mammor kan vara dömande mot andra mammor.
Jag ser det ofta på sociala medier, hur föräldrar kommenterar och tror sig veta bäst om andras barn.
Men vi dömer även oss själva.
Efter förlossningen kom det dåliga samvetet som ett brev på posten. Ett väl inslaget paket som inte gick att tejpa ihop efter att det öppnats.
Det överlämnades till mig redan på förlossningsbritsen. En liten gubbe i en låda som tittar upp lite när som helst, tjatar och gnatar, som ropar till mig i tid och otid.
Till exempel när jag för femtioelfte gången lagar köttbullar och makaroner, för att dottern inte tar en tugga av rotfruktsgratängen som tagit två timmar att
tillaga.
Eller som när jag reser mig upp och smyger ut från dotterns rum för att fixa med tvätten. Nej,mamma! Leka mera!
Eller när paddan stått på lite väl länge, vi inte kunnat gå ut för att det är för kallt
ute, eller när hon måste gå och sova trots att hon har så kul.
Vi vill såklart alltid göra rätt för de små. Vi älskar dem och vill att de alltid ska vara glada. Ibland önskar jag att det fanns ett facit på hur man ska var för att bli den perfekta föräldern.
Men den finns så klart inte. Alla barn är olika och alla föräldrar är olika. Personen som skev en sådan instruktionsbok skulle förmodligen bli rikast i världen.
Jag brukar försöka följa mitt hjärta, ta en nypa förnuft och blanda det med en dos av egna erfarenheter. Vad som fungerar för mitt barn, kanske inte fungerar för ditt.
Vi borde sluta skuldbelägga oss själva och istället peppa och uppmuntra. Stoppa ner det dåliga samvetet i soptunnan och lägg på locket.
Det gör ändå ingen nytta. Vi blir knappast bättre föräldrar för att det ligger och gnager.
Jag brukar försöka tänka hellre makaroner och köttbullar i magen, än en orörd rotfruktsgratäng på matbordet.
Johanna Vetander Wallmark
Stoppa ner det dåliga samvetet i soptunnan och lägg på locket.