Det finns mycket jag skulle kunna skriva om idag, ämnen jag inte ännu tagit upp och nyheter som jag skulle vilja diskutera. Till exempel skulle jag kunna skriva om osynliga funktionsnedsättningar, hur det som inte syns ofta glöms bort och förminskas. Hur svårt det kan vara att få människor att förstå, att det som finns på insidan, inte alltid syns på utsidan. Jag har vänner som fått kämpa extra hårt, bara för att människor runt dem dragits med okunskap.
Jag skulle kunna skriva om den 69-årige man som i våras dömdes för två fall av köp av sexuell tjänst samt oaktsam våldtäkt, då han köpte sex av en kvinna utsatt för människohandel. Trots att hovrätten sänkte hans straff från ett år till åtta månader, och trots att brottsrubriceringen borde varit våldtäkt och inte oaktsam våldtäkt, vågar jag ändå hoppas på att samtyckeslagen ska förändra rättssamhällets syn på sexualbrott.
Jag skulle kunna skriva om sommaren som snart är slut, om långa dagar vid poolen eller sena kvällar med trevligt sällskap och surrande mygg.
Här står jag nu med en halvskriven roman.
Plötsligt finns det tusen saker jag glömt skriva om, tusen saker som aldrig kommer att bli skrivna. I alla fall inte av mig. Det här blir min sista krönika. Istället vill jag tacka er som läst och er som gett mig respons, varenda fint ord har värmt i mitt hjärta. Jag är så glad och tacksam att ni lyssnat på vad just jag har velat säga. Det känns vemodigt att sluta som krönikör, jag har verkligen tyckt att det har varit roligt, men andra projekt väntar. I våras avslutade jag min utbildning på Skrivarakademin. Här står jag nu med en halvskriven roman som kommer att kräva all min kreativitet och tankeverksamhet, för att min dröm en dag ska kunna bli verklighet. Håll tummarna för mig!
Slutligen, tack till Norran som gav mig uppdraget att bli vardagskrönikör, och ett stort lycka till, till den person som tar vid efter mig.
Johanna Vetander Wallmark