Idag är det nio år sedan min familjs gamla, fantastiska hund hastigt lämnade oss. Vi växte upp tillsammans och han var en naturlig del av familjen. Tomheten var obeskrivlig.
Därför åkte och hämtade en valp. Jag hade länge funderat på olika hundraser och trots andra människors fördomar bestämde jag mig till slut. Valpen var ingen mindre än rottweilertiken Jaffa. Hos uppfödaren förundrades jag över hur lugn hon var, men uppfödaren sa ”Vänta du bara! Och nog skulle jag få se ...”
Väl hemma var hon som en rabiessmittad fladdermus. En enda stor mun som bet och bet. Jag ringde gråtande upp en hundtränare. Jag var sjutton år, såg nästan ingenting och hade ingen större hundvana. Hur skulle jag klara av en vuxen rottweiler, när jag inte klarade av en valp?
Vi gick kurser, mätte våra starka viljor och lärde oss att samarbeta.
Jaffa växte upp till en lugn och otroligt intelligent dam. Hon lärde sig hitta saker jag tappat. Jag tränade henne så att hon kunde öppna skåp och släcka lampor åt min rullstolsburna syster.
Jaffa blev familjens clown och vår ständiga glädjekälla. Jag vet inte hur många gånger jag fick försvara henne bara för att hon var en rottweiler, en ras med oförtjänt dåligt rykte.
Jaffa har hjälpt till att ändra många människors syn på rasen. Det finns nog inte någon som lärt känna henne, som inte charmats av hennes stora hjärta.
Idag bor hon hos min mamma. Jaffas gråa nos och långsamma gång vittnar om att hon tråkigt nog inte kommer leva för alltid, men minnet av henne kommer leva kvar hos många människor.
Är du en konsekvent ledare och har tid och ork för mängder med mental träning, lovar jag dig att i en rottweiler kommer du finna en verklig vän. Är du rättvis och trygg, tveka inte.
Om lojalitet gick på fyra ben skulle det stavas Rottis.
Johanna Vetander Wallmark
Jag fick försvara henne bara för att hon var en rottweiler.