Ibland tycker jag mig stöta på henne, den där tjejen du vet. Hon som tycks ha allt, som alla vill vara. Hon som skrattar högt och aldrig har svårt att föra sig i sociala sammanhang. Hon som är perfekt. Som alltid lagar hemlagad mat, alltid har rent och snyggt omkring sig, aldrig missar ett frisörbesök eller går med en ofixad nagel. Den goda lyssnaren, den skickliga talaren. Karriärkvinnan, alltid med något stort på gång. Friluftsmänniskan, som kastar ihop en fräsch sallad till lunch och sedan joggar en sväng för att det är så härligt ute – oavsett väder. För det finns inga dåliga kläder och så vidare.
Livet är fyllt av krav och riktlinjer hur vi bör se ut och bete oss. Vi matas ständigt av samhällets syn på saker. Normer. ”Såhär ska du vara, såhär ska du inte vara. Det här ska du äta, det här ska du inte äta. Det här ska du göra för att bli lyckad och lycklig.”
Det fanns en tid när jag gjorde allt för att vara som henne.
Det fanns en tid när jag gjorde allt för att vara som henne, men hur jag än försökte så gick det inte, vilket jag i efterhand förstår. Det gick inte för att ingen är perfekt. Alla har vi fel och brister, och det är okej. Jag har ingen aning om hur den tjejen som jag jämför mig med egentligen har det. Vilket bagage hon bär på. Hur hårt hon fått kämpa för att bli den hon blivit. Vad hennes uppsatta mål är. Om hon känner sig lycklig.
Det är klart man ska ha mål i livet. Drömmar. Men det handlar om att lyfta sig själv och utveckla sin person, istället för att skugga över, gömma undan och försöka byta ut. Vi ska trots allt leva med oss själva resten av våra liv.
”Be yourself, everybody else is taken” är ett citat jag hörde för många år sedan, men det är först idag jag verkligen förstår innebörden. Är det något jag vill lära mina barn är att de ska vara nöjda med vilka de är. Att de duger just precis som de är, just för att de är de.
Johanna Vetander Wallmark