Att anmäla en våldtäkt kan kosta flera hundratusentals kronor. Visst låter det sjukt? Tyvärr kan det vara den bistra sanningen.
Jag tror vi alla minns kvinnan i Fittja som 2016 anmälde att hon blivit gruppvåldtagen i en trappuppgång av ett flertal män. Endast fem häktades, tre för grov våldtäkt och två för medhjälp. Av de första tre fann man spår på hennes kläder, ändå friades männen. Ord mot ord. Nu måste kvinnan betala flera hundra tusen i skadestånd till de åtalade männen.
Vad ger det här människor som utsätts för sexuellt våld för signaler? Hur ska de finna styrka och mod att anmäla, när de först kanske inte blir trodda och sedan riskerar att bli skuldsatta resten av livet?
Jag kan inte säga huruvida de åtalade i Fittja var skyldiga eller oskyldiga, men i och med ”me too” var det många som ställde sig på kvinnans sida och ifrågasatte vilket slags samhälle vi lever i. En sak som slog mig, när jag såg vilka brott dessa fem åtalade personerna tidigare dömts för, var varför de inte redan satt i fängelse? De grova brotten tillsammans med deras låga ålder, borde gjort att de inte kunnat befinna sig i en trappuppgång i Fittja 2016.
Varför Sveriges straff inte skärps är något jag frågar mig varje dag. Varför agerar inte regeringen? Varför ifrågasätts detta gång på gång utan att det händer något? Jag tror att hårdare straff skulle ge ett tryggare samhälle, och det skulle ge brottsoffret större upprättelse. En gest från hela rättssystemet att det står på offrens sida, och inte förövarnas. Att rättssamhället tar brottet som begåtts på allvar. Dessutom skulle inte offret eller dess anhöriga behöva leva med rädslan att kanske möta förövaren ute på gatan.
Lagar behöver ändras, nya lagar tillsättas. Samtyckeslagen var en bra början. Jag hoppas bara att fler förändringar kommer ske de närmsta åren.
Johanna Vetander Wallmark