Jag stryker min älskade labrador över huvudet, känner på de sidenlena öronen, kliar bakom örat där pälsen är som mjukast. Hon buffar på mig med sin kalla nos och jag vet vad hon tänker. ”Klia mig, ge mig godis, älska mig.”
Stella var två år när hon flyttade till mig och påbörjade sin karriär som ledarhund. Fina Stella som älskar att jobba, ligga på rygg och snarka i sin korg, städa golvet efter att barnen ätit middag, krypa upp i min famn och tro att hon väger tre kilo och inte nästan trettio. Bästa Stella som i ur och skur visar mig vägen utan att någonsin klaga. Min bedårande hund, med en finare utbildning än vad jag själv har.
”Hur kan vi, 2019, inte värdesätta djurens liv högre?”
Det gör ont i mig att tänka att alla fantastiska hundar där ute, inte fått samma chans som Stella. Att Lotus, Zuri, Luna, Mimosa, Venus och Milia i februari i år, endast två år gamla, fick sina liv släckta. Deras liv hade just börjat. Istället för att bli tjänstehundar eller sällskapshundar blev de försökshundar. Istället för att bli någons fyrbenta bästa vän togs deras liv ifrån dem. Människor har bönat och bett till Göteborgs universitet: ”Låt hundarna leva!” Djurrättsalliansen har samlat ihop 84 000 namnunderskrifter i protest mot att avliva hundarna. Kändisar har bett om att få adoptera dem.
Det här är inte de första labradorerna som fått sätta livet till, det har funnits många fler före dem. Och för vad? Tandimplantat! Försök som dessutom lika gärna skulle kunna göras på människor.
Det är ingen nyhet att Sverige och andra länder lägger pengar och resurser på djurförsök, ändå blir jag chockad. Hur kan vi, 2019, inte värdesätta djurens liv högre? Hur kan människor tycka att det är okej att föda upp djur för att sedan plåga dem och slutligen avliva dem? Hoppet för en bättre framtid finns i alla de 84 000 namnunderskrifterna. Det finns människor som bryr sig. Tillsammans kan vi fortsätta kämpa och förändra.
Johanna Vetander Wallmark