Klockan är 7.15 på morgonen och jag står under tunga moln, både bokstavligen och bildlikt.
Väderprognosen för London har ännu en gång utlovat solsken, men istället faller regndropparna. Inte nog med det.
Jag har, dagen till ära, en ögoninflammation. ”Som om det inte skulle räcka”, tänker jag medan mitt tillplattade hår skruvar upp sig självt på nytt.
Morgonstressen berövade mig på mitt kaffe och nu trängs jag med folk för att få en sittplats på tunnelbanan. I Waterloo hoppar jag över till nästa tunnelbanelinje som går i riktning mot Bakerloo.
Här är vagnarna är relativt tomma, men en äldre man stirrar på mig så intensivt att jag bestämmer mig för att byta vagn.
Därefter tar det inte ens fem minuter innan en dam intill påpekar hur smal jag är och att jag borde äta upp mig.
Blöt, stressad och på dåligt humör som jag är ska jag just slänga tillbaka en vass kommentar, men hejdar mig när jag känner alkoholstanken från hennes andedräkt.
Jag suckar tungt och försöker få mig lite sömn trots morgonkaoset runtomkring mig. Men denna otursdag är långt ifrån över.
När jag når min slutstation, Harlesden, går jag vilse ganska direkt. Området är fullt med industrier och varje byggnad ser likadan ut. Efter att ha sprungit runt cirka 30 minuter så känner jag hur hälarna börjar blöda smått. Vilket idiotiskt val av skor just denna dag!
En man går förbi, men tar sedan ett steg tillbaka. ”Du ser vilsen ut”, säger han.
Han leder mig till rätt adress och blir för mig, en vardagshjälte.
En dam intill påpekar hur smal jag är och att jag borde äta upp mig.