I skrivande stund har jag spenderat flera dagar på att återhämta mig efter tre galna dagar i Marbella med mitt team från jobbet. Den resan lyckades lära mig skillnaden mellan jobbkamrater och vänner man jobbar med. Att vara omringad av människor som alla bidrar till min personliga utveckling och dagliga lycka är något jag aldrig vill ta för givet.
När jag tänker tillbaka på de soliga dagarna och fartfyllda nätterna vi spenderade tillsammans så ser jag ett snabbt montage för min inre syn med sekvenser av Debbie springandes efter främlingar med en gurka i en irländsk bar, Jess ståendes på händerna i tre hela sekunder längs stranden, Caras oförglömliga Beyonce dans-moves, min och Ozs konversation om låttexter och de första CD-albumen vi någonsin ägde, mitt och Megans passionerade sjungande till Taylor Swifts låtar varje gång vi sminkade oss, Georges badshorts med bilder av hans flickväns ansikte på och Eds värmande ord som satte en liten tår i ögat.
Nu nynnar jag glatt på väg till jobbet.
Dessa är bara få av många stunder jag kommer hålla nära hjärtat så länge jag lever. Trots våra olika bakgrunder, ambitioner och åsikter så har vår grupp funnit en gemensam punkt där negativism och fördomar inte ryms.
Att ha människor runt om sig som vill att ens udda och personliga drag skall firas istället för att gömmas är något jag sällan upplevt i denna skala förut. Med alla våra olikheter bildar vi den perfekta tapas-tallriken och med alla våra likheter skapar vi dussintals av ursäkter till att dansa på bord och båtar tillsammans.
Med erfarenheter av arbetsomgivningar som känts mer som en förlängning av mellanstadiet så nynnar jag äntligen glatt för mig själv på väg till jobbet, i vetskap om att en kollega förmodligen kommer hoppa på mig bakifrån och ge mig en hjärtattack. Precis som det ska vara.
Jasmine Said