Jag har aldrig varit i ett romantiskt distansförhållande. Men det betyder inte att jag inte befunnit mig i en hel del distansförhållanden de senaste tre åren.
När jag flyttade från Norrland till London så blev det genast en kamp att hålla kontakten med alla jag håller nära hjärtat. Gruppchatter med mina vänner fann en ny djup betydelse. Skype med min mamma och lillasyster blev nödvändigt för min djupt skärande hemlängtan och paket med posten blev obligatoriskt för födelsedagar.
Jag gör allt för att hänga med i de hektiska och plötsliga svängarna i hennes liv.
Jobbigast av allt har varit faktumet att min syster gått från en liten flicka till en tonåring under tiden jag varit borta. Den starka känslan av att vilja skydda henne mot världen slår upp mot mitt samvete likt tsunamivågor. Jag gör allt för att hänga med i de hektiska och plötsliga svängarna i hennes liv.
Hemma i lilla Ånäset ligger hon i min gamla säng och viskar i telefonen medan resten av familjen sover. Hon pratar om sina vänskaper, killar och gymnasiet som hon börjar efter sommaren. Vi pratar om senaste säsongen av Prison Break och hon hjälper mig välja kläder ur garderoben för nästkommande dag. "Nej, ta på dig den v-ringade tröjan istället", säger hon bestämt och jag skrattar åt hur bossig hon alltid varit. Ibland blir det tyst i luren ett par minuter men ingen av oss vill lägga på. Det känns på något vis skönt av att bara veta att hon är där.
Hon skickar bilder på sina senaste teckningar och vi håller båda tårarna inne när vi pratar om hur mycket vi saknar mormor. Jag längtar tills vi har möjligheten att se varandra mer än ett par gånger per år igen. Men tills dess så håller vi oss starka. "Till månen och tillbaka" avslutar vi varje samtal med. På kylen hänger ett trähjärta hon gav mig när jag flyttade som säger samma sak.
Till månen och tillbaka.
Jasmine Said