För ganska exakt ett år sedan kom en liten filur in i mitt liv, eller snarare in i min lägenhet.
Bara fem månader gammal släppte jag ner hennes lilla kropp på golvet så hon kunde börja utforska och sniffa runt i sitt nya hem. Hennes namn blev Tiffany.
Det märktes snabbt att Tiffany trivdes i min famn, men jag oroade mig ofta över att hon skulle förbli skygg och försiktig. Minsta lilla ljud fick denna kisse att springa och gömma sig.
Efter ett år har vi lyckats bli riktigt bekväma med varandra och Tiffany har lärt sig hur hon ska signaler för att kunna kommunicera med mig.
På morgonen väcker hon mig samma tid, prick varje gång. Hon kurrar, slickar mig i ansiktet, stryker huvudet mot min kind och jamar angeläget till dess jag ger upp och går ner för att mata henne. På något vis har hon lyckats anpassa dygnsrytmen helt och hållet till min. På natten sover hon bredvid mig i sängen och på dagen springer hon runt och leker för sig själv när jag är ute.
Hon kommer när jag ropar hennes namn och hon vet att hon har gjort något fel när jag suckar tungt.
Mest fantastiskt av allt är att hon blir orolig och uttrycker en form av panik när jag gråter eller har ont någonstans. Hon blir rastlös och går runt mig i cirklar, stryker sig mot mig, jamar oroligt och lägger sig tillslut i mitt knä om hon kan.
Detta lugnar mig och det vet hon, precis som att hon vet att hon kan lita på mitt beskydd när vi är i fara. Ifall hon är rädd för ett ljud eller en annan människa springer hon genast och gömmer sig bakom mig eller stoppar ansiktet i min armhåla.
När hon vill leka lägger hon sig på golvet och rullar runt och blottar magen trots att hon hatar när någon rör vid hennes mage.
Nu står hon och trampar på mina tangenter.
”Afshfd” hälsar Tiffany denna morgon.
Hon kurrar, slickar mig i ansiktet och jamar till dess jag ger upp.