Jag var 13 år, blyg och tillbakadragen. Mitt hår hade blonda tunna slingor i sig som jag tvingat mamma bleka och ögonen drunknade i svart kajal samt ögonskugga.
Jag trivdes inte i skolan och hade alltid ångest under idrottslektionerna. Varför, jo för när vi hade idrott kunde jag inte vara för mig själv.
Under en av dessa lektioner spelade vi innebandy. Ur högtalarna började ett rockigt intro spelas varpå en stark och rebellisk tjejröst började sjunga.
Låten pumpade upp mig rejält och mina fötter blev snabbt kvickare och jag flög fram över idrottsgolvet.
Efteråt googlade jag texten jag lagt på minnet från den låt som fyllt mig med en sådan energi.
Låten hette ”Misery Business” och den var bandet Paramores stora genombrott. Deras musik hjälpte mig genom tonårsångest och ilska.
Det var minnet från dagen på idrotten som jag hade på näthinnan och i mitt hjärta när jag traskar nerför trapporna i 02-arenan här i London.
Lite senare stiger sångerskan Hayley Williams ut på scenen och startar showen med ett starkt trumsolo. Hennes hår är inte orange eller blått som det tidigare varit, men det är lika vilt och fullt av karaktär.
Hon startar konserten med den största hiten från sitt nya 1980-tals-inspirerade popalbum. Publiken hänger med i form av skrik och händer i luften.
Men det är inte förrän bandet kickar igång med en av deras äldre rocklåtar, ”Ignorance”, som energin blir extatisk i arenan.
De äldre låtarna har en annan typ av passionerad glädje i jämförelse med de nya. Jag ser ut över publikhavet och undrar vilka nostalgiska ögonblick alla dessa människor återvänder till.
Jag slutar inte dansa, inte för en enda sekund, och jag kan helt ärligt inte se en enda person som inte hoppar och kastar med håret.
Det har varit en ära att växa upp framför er, är några av Hayleys sista ord till oss. Men framförallt, det har varit en ära att växa upp med er.
Jasmine Said
Paramore hjälpte mig genom tonåringsångest och ilska.