En oskuld. En mening som kan kännas lite stark att svälja med morgonkaffet, men i detta fall syftar jag på något annat. J
Jag tror nämligen vi alla är oskulder tills vi förlorar den enda saken vi aldrig riktigt kan återställa - vårt hjärta.
När var vi som oskyldigast? När var vi som mest naiva? Just i detta ögonblick tror jag du som läsare ser en snabb glimt framför dig, ett minne flimrar förbi där du knappt känner igen dig själv.
För mig tar mig minnesbilden som dyker upp i mitt huvud mig tillbaka till när jag var 15 år. Jag var ordentligt förälskad för första gången och planerade både bröllop och namnen på mina framtida barn i huvudet.
Han var perfekt och jag var den som var lyckligt lottad. Jag visste att inget i världen kunde få mig att lämna honom. Mitt hjärta var helt och bar därför på en oändlig mängd av kärlek.
Sakta började något slita hjärtat i olika riktningar. Till slut gick något sönder och ur mitt hjärtas första spricka rann en hel del kärlek ut. Min oskuld var bortblåst.
Den sprickan öppnade mitt hjärta för allt från hat och sorg till rädsla och bitterhet. Denna spricka läkte och blev till ett ärr.
Jag kände mig okej igen, men allt det dåliga jag hade släppt in hade gjort mig till en annan människa. Inte ens nykärlek kan få mig att känna mig så naiv igen, men jag saknar ofta hur filtrerad världen brukade vara i mina ögon.
Det var trots allt magiskt att lita på människor utan att någonsin frågesätta dem. Det var trots allt befriande att se det goda hos alla.
Det var trots allt fantastiskt att kunna släppa in någon utan att tvinga dem klättra över dina murar först. Men även sagorna är mer komplicerade än så.
Vem vill ha en prins som sitter på marken nedanför tornet och väntar när man kan hitta en prins som utan tvekan klättrar hela vägen upp?
Jasmine Said
Vem vill ha en prins som sitter på marken nedanför tornet och väntar.