Jag kommer ihåg första låten jag någonsin skrev. Eller ja, hittade på och memorerade, med tanke på att jag inte kunde skriva ännu när jag var fem år gammal. Låten handlade om fjärilar och mina stackars föräldrar blev tvingade till att sitta i soffan medan jag sjöng den om och om igen.
När jag var sex började jag skriva runt själva idén om kärlek. Allt jag ville var att vara kär på riktigt och när jag var sju år gammal fick jag smaka på min första förtjusning och besvikelse. Jag hade nyss flyttat tillbaka till Norrland efter sex månader i Tunisien. En pojke med stora bruna ögon vid namn Jakob klev in i klassrummet och det kändes lite som ett blixtnedslag. Helt plötsligt såg jag fram emot skolan varje morgon, i vetskap om att jag skulle få prata med honom.
Jag höll min lilla förälskelse hemlig då jag var helt säker på att han aldrig skulle gilla mig på samma sätt. Att vara hans kompis och dagdrömma om honom var allt jag behövde. Jag stannade på den säkra sidan av saker och ting, för redan som sjuåring var livrädd över att bli sårad.
En dag kom min dagdröm att bli min mardröm.
Men en dag kom min dagdröm att bli min mardröm. Under en skolrast hörde jag min bästa vän ropa mitt namn. Hon kunde inte vänta tills hon fick berätta vad som nyss hänt. Överlyckligt förklarade hon att Jakob hade frågat chans på henne, och hon sa ja. Hon hade ingen aning, så jag bet tungan hårt medan mitt hjärta sjönk för första gången.
Efter skolan sprang jag hem gråtandes och rotade fram papper och penna. Den dagen skrev jag min första låt om självupplevd kärlek – som nu var mitt första hjärtekross. Det var precis så jag visste att han betydde så mycket för mig. Annars hade jag aldrig känt ett behov av att skriva om det. Sedan dess är det så jag navigerar mina känslor. Och allt började med lilla Jakob.
Jasmine Said