När jag var yngre kände jag en tjej som trodde hon hade träffat sin drömkille. Han tickade av varje box. Hon gillade honom till den graden att hon i princip gick på äggskal runt om honom – ständigt rädd för att göra eller säga något fel. Han föredrog brunetter gentemot blondiner, så det dröjde inte länge tills min vän ville ”experimentera” med sitt ljusa hår. Han uttryckte ofta hur äckligt det är med tjejer som röker, så min vän gömde cigaretterna och tvingade alla sina vänner att hålla hennes hemlighet.
Hennes medvetna förändring blev mer och mer uppenbar för de som kände henne väl – allt för att nå upp till drömidealet av en tjej som killen verkade ha. Hon började studera fotboll som om det var hennes värsta ämne i skolan och började lyssna på hiphop fast hon älskade rockmusik över allt annat.
Efter ett halvår med denna kille hade hon utmattat sig själv efter all förändring, det tar trots allt på krafterna att ständigt låtsas vara någon du inte är. Efter 6 månader lämnade han henne för en annan tjej. Tjejen han blev tillsammans med var blond, rökte och hatade hiphop-musik. De är tillsammans än idag.
Sanningen är att vi inte känner oss själva så väl som vi tror.
Så vad har vi lärt oss? Sanningen är att vi inte känner oss själva så väl som vi tror. Jag trodde också en gång i tiden att jag hade en typ. Tills in i rummet klev en kille som var motsatsen till allt jag sökt efter. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var som gjorde han så speciell. På papper dög han inte, men i verkligheten så fick han mitt hjärta att bulta så hårt att mina revben gjorde ont. Det finns en personkemi i dolda frekvenser vi ej kan definiera, så varför ändra på oss för andra, varför försöka sätta vår drömpartner i en viss kategori? Bland allt som är så förutsägbart, visst är det ändå fint att lämna lite av vår kontroll i universumets händer?
Jasmine Said