Jag har alltid haft problem med att säga nej. Redan som barn mådde jag extremt dåligt över att göra människor besvikna. Generositet och lojalitet var något mina föräldrar lärde mig, men jag lärde mig aldrig att avgöra när det är dags att säga stopp
Det började i tonåren. Det hände ofta att mina kompisar lyckades dra ut mig fast jag hade prov dagen efter, prov som jag inte hunnit plugga inför. Det var inte deras fel att jag satt där dagen efter och försökte komma ihåg hur svampar och träd fungerade i symbios. Jag skulle ha sagt nej.
Sen började jag dejta. En pojkvän var så svartsjuk att han fick mig att må dåligt när jag lämnade hans lägenhet, även om det bara var för att träffa min familj. Detta resulterade i att jag missade min lillebrors födelsedag. Jag skulle ha sagt nej.
En gång frågade en tjej på gymnasiet ifall hon fick noppa mina ögonbryn. Mina har alltid varit fulla av liv, men hon trodde att jag skulle se bättre ut i pinnsmala ögonbryn. Efteråt såg jag inte längre ut som mig själv. Jag skulle ha sagt nej.
Jag ville sluta offra min lycka för andras.
Exemplen är otaliga, men jag är tacksam över varje gång jag inte sa nej för det fick mig att en dag slutligen sätta ner foten. Jag ville sluta göra det folk förväntade sig av mig, jag ville sluta offra min lycka för andras och jag ville sluta leva mitt liv efter någon annans saga. Som en väldigt fin replik från filmen ”The Holiday” lyder: "You're the main character in your own movie, but you're acting like the best friend".
Idag dansar jag efter min egen trumma, som britterna säger. Att slita sig lös från min omgivning och starta om på nytt i ett annat land är det bästa jag har gjort för mig själv. Idag är jag starkare och självständigare än vad jag någonsin varit - för jag sa äntligen nej.
Jasmine Said