I skrivande stund är min familj på begravning hemma i Norrland och trots att solen i dag lyser starkt i London så känns omgivningen lite extra grå. Ännu en älskad människa i släkten har gått bort och den här gången slår det mig extra hårt. Varje gång en nära går bort händer samma sak i mitt huvud, en serie av mina bästa minnen med dem utspelar sig i mitt huvud och påminner mig om vad jag nu aldrig kommer få uppleva med dem igen.
Men det här med sorg har jag blivit rätt bra på att hantera vid det här laget
Men det här med sorg har jag blivit rätt bra på att hantera vid det här laget, som de flesta i min ålder som mist mor- och farföräldrar. Vi talar mycket om sorgen, men idag slog det mig att det inte pratas tillräckligt om skulden. Av någon anledning så slår skuld till nästan hårdast varje gång en nära går bort.
Tankar attackerar min hjärna med: ”Jag skulle ha hälsat på oftare” och ”Varför svarade jag inte på det där meddelandet?”. Varje gång vi kommer på oss själva med att ha roligt så kommer vi ihåg att vi inte borde le alls – det är respektlöst att vara glad när en nära gått bort. Eller är det? Ett par kollegor bjöd ut mig på en drink efter jobbet, jag sa direkt nej. Tanken på social samvaro en fredagskväll när ens familj går igenom en jobbig begravning känns alldeles fel. I slutändan tror jag inte att någon av mina bortgångna släktingar ville att jag skulle sitta där och må dåligt.
Jag minns specifikt hur min mormor alltid ville att jag skulle leva mitt bästa liv så jag kunde ringa henne och tjattra om det direkt efter. I mina bästa och värsta stunder skriver jag brev till henne och stoppar undan dem, till min stora förvånad fick jag höra att min lillasyster gör samma sak. Det är ett bevis på att de fortfarande är här, och att motivationen de gav oss fortfarande lyfter oss under tunga dagar.
Jasmine Said