London är fantastisk runt julen. Julbelysningen har slagits på i Oxford Circus, Winter Wonderland har öppnat dörrarna i Hyde Park och alla kaffekedjorna säljer pepparkakslatte.
Jag tar den längre vägen hem så jag kan passera Harrods och kika in i deras juldekorerade skyltfönster, men trots julstämningen London lyckats med så befinner sig mina tankar långt, långt borta. Jag saknar snön, julmust och min familj – tre saker London inte har.
Medan mina kolleger kryssar av varje dag i kalendern i nedräkning till den tjugofemte december så räknar jag ner till dagen jag är hemma i Norrland igen. Ett helt år har passerat sedan jag var hemma, men denna gång känns extra speciellt då jag kommer att spendera nyårsafton i Sverige för första gången på över tre år.
Detta år ser jag fram emot ägg med skagenröra och gravad lax istället för klassisk engelsk kalkonfyllning, Kalle Anka istället för drottning Elizabeths årliga meddelande och om jag har tur - norrsken istället för Londons förorenade moln.
Att få räkna ned till det nya året på svenska känns plötsligt som ett privilegium och att få göra det med mina vänner är något jag aldrig kommer att ta för givet igen.
Låtsades vara sjuk så jag slapp åka till skidbacken
Britterna ser det som en lyx att ha en skidbacke runt hörnet samt isbanor utomhus för allmänt bruk. Det är så jag har lärt mig att sådant jag klagade över som liten är sådant jag uppskattar mest som vuxen.
Som tonåring låtsades jag vara sjuk så jag slapp åka till skidbacken med skolan, nu googlar jag snygga skidjackor på lunchrasten. I backspegeln ser jag min barndom i ett nytt ljus – allt tack vare ett nytt perspektiv.
Borta bra, men hemma bäst.
Jasmine Said