Nästan ett år har gått sedan jag senast stod på svensk mark.
När jag landar i Norrland ser både vägar och affärer annorlunda ut, men det är inte det enda som förändrats. En vän har skaffat ännu en katt, en har ny lägenhet med en ny pojkvän och en annan har nyligen tagit körkortet.
Min lillebror har växt sig stor och lång och min lillasyster har lyckats bli riktigt bra på gitarr. När jag anländer har mamma nyss fyllt 50 år också, trots att hon inte ser ut att vara en dag över 40.
När jag stiger in i mitt hem spelar inte någon av dessa förändringar någon roll alls.
Mitt flickrum ser precis lika mysigt och barnsligt ut som när jag lämnade det för över två år sedan och mammas hemmalagade mat smakar precis lika gott och att äta den är lika familjärt som det alltid varit.
När vi sitter runt middagsbordet är det som att jag aldrig riktigt flyttat. Jag klagar på min lillebrors smaskande som vanligt och min lillasyster äter färdigt sin mat före mig - som vanligt.
Utanför fönstret i Ånäset har även vinterns första snö lagt sig och jag uppskattar de få snöflingorna som jag aldrig gjort förut.
Jag och min familj drar på oss varma kläder och promenerar runt i det lilla samhället medan solen snabbt går ner.
Efter cirka 40 minuter i kylan springer vi alla in och värmer oss under filtar framför tv:n. Mamma kokar upp varm choklad och min syster håller om mig hårt i soffan.
”Jag kommer gråta när du åker”, säger hon skämtsamt med en allvarlig underton och blanka ögon.
Vi gör det mesta av tiden - som aldrig känns tillräcklig. Sedan blir det dags att lämna.
För några sekunder glömde jag bort att jag har ett liv som väntar på mig i London.
Trots alla förändringar så finns det bara en sak jag aldrig kommer vänja mig vid - att säga hejdå.