Jag har tidigare skrivit om för-och nackdelar gällande onlinedejting. Som den hopplösa Jane Austen romantikern jag är så litade jag alltid på att jag skulle stöta på någon genom en ”meet cute” som de beskriver det i filmbranschen. Ni vet, när du och personen på andra sidan av hyllan sträcker er efter samma bok i biblioteket eller när servitrisen blandar ihop era kaffebeställningar.
Utan förväntningar och snäppet motvilligt följde jag mina vänners uppmaningar om att testa en dejtingapp, vilket gick emot hela idén om lämna mitt kärleksliv i ödets händer. För min inre syn kunde jag se åtminstone ett hundra sätt det kunde gå riktigt fel på med en människa jag aldrig träffat förut.
Men så blev det bestämt. Efter att ha väntat på min dejt i cirka fem minuter utanför Leicester Square Station hade jag nästan övertalat mig själv om att hoppa på bussen hem igen. Men så klev han ut ur stationen. Med en gyllenbrun bränna från semestern i södra Frankrike, isblåa ögon och krulligt solblekt hår gav han mig ett stort leende. Nervositeten gav vika till en känsla av värme istället. Snabbt promenerade vi till ståuppkomedi-showen vi hade biljetter till. Skratt och vin övergick i djupare konversationer tills Beyonces ”Crazy In Love” började dunka ur högtalarna och vi flög upp på dansgolvet direkt.
Det var första gången han kände ett behov av att imponera på en tjej och det var första gången på länge som jag inte vaktade mitt hjärta. Klockan tre på natten fann vi oss båda högt uppe i en byggnad längs Bedford Avenue och han berättade om de två gångerna under kvällen han velat kyssa mig. Tredje gången gillt. Jag dömer inte kärlek längre baserat på hur, var och när vi träffades. Jag dömer den baserat på mitt leende när jag trampar hem efter ett tafatt hejdå – och jag log hela vägen hem.
Jasmine Said