När jag var yngre var jag lite av en latmask. Är man en människa med otroligt många drömmar och mål så gör det ont att inte se resultat. Det kändes ofta som att mitt liv stod stilla, så jag bestämde mig för att bli mer produktiv. Steg för steg började jag jobba hårdare mot alla mina mål. Jag började ta mig an fler och fler projekt.
Känslan av att se bra resultat var beroendeframkallande. Jag trodde ofta att den typen av beroende var hälsosamt, men precis som det mesta i livet så var det inte bra i för hög dos. När dagar bestod av hårt arbete, långa möten, danslektioner, pianolektioner, timmar av resande mellan olika städer i England, obligatoriska event och diverse olika projekt så började annat bli lidande.
Det slog mig att jag inte kunde minnas sist jag åt.
Min pojkvän frågade mig en onsdag eftermiddag ifall jag hade ätit. Det slog mig att jag inte kunde minnas sist jag åt. Det hade gått över 20 timmar sen sist. Men kroppen lurar man lätt då den tror sig vara mätt efter tio koppar kaffe som blir det viktigaste bränslet efter fyra timmars sömn. I möten började jag tappa den röda tråden i allt jag sa, ibland började jag prata på svenska med förbryllade reaktioner från mina engelska kollegor. Huvudet kunde helt plötsligt slockna när jag åkte tåg ända fram tills någon väckte mig och sa att vi nått slutstationen – tio stationer bortom där jag skulle av.
Vissa kallar det för överambitiös, vissa kallar det för att gå in i väggen. Hursomhelst var det dags att bryta det farliga mönstret. Alla vill vi lyckas och se resultat, att misslyckas och att göra folk besvikna är en läskig tanke. Men vad som är ännu läskigare är när vi sviker oss själva utan att inse det. Ge dig själv den vila du förtjänar denna jul. Det är okej att bromsa, jag lovar.
Jasmine Said