För några veckor sedan så slog det mig plötsligt. Ja, ni vet sådär som en blixt från klar himmel. Jag ville ha palt. När väl smaken av palt hade satt sig som en bit silvertejp på hjärnan så bubblade också minnena fram.
De där minnena från när jag var liten och överöste de små degklumparna med både smör och sylt för att sedan sleva i mig det som om det inte fanns någon morgondag.
För något år sedan så bad min kompis mig att köpa hem palt åt henne när jag skulle åka hem till Skellefteå under några dygn. Anledningen var en lång kamp för att få tag på äkta pitepalt nere i Sundsvall, något som enligt henne inte hade varit möjligt.
Så hon hade lämnats åt sitt öde tills den dagen då jag tillslut kom tillbaka från Skellefteå med ett paket pitepalt och hon lös upp såsom ett barn gör när paketen delas ut på dennes födelsedag.
Så nu när jag flyttat ytterligare några mil söderut och slogs av tanken på att få äta lite palt så misstänkte jag att en lång kamp stod framför mig.
Hur många affärer skulle jag behöva besöka innan jag hittade något?
Hur många affärer skulle jag behöva besöka innan jag hittade något? Eller skulle jag till slut vänta månaden ut tills den norrländska restaurangen sålde dem till lunch?
Frågorna var många och svaren var få, så jag beslöt mig tillslut för att acceptera att det förmodligen skulle bli kroppkakor istället. Det borde rimligtvis finnas.
Så när jag stod där i mataffären och hade plockat ner en förpackning med kroppkakor så kunde jag inte annat än att vara skeptisk. De var ju så små. Jag la besviket tillbaka dem på hyllan och till min förvåning skymtade jag något i ögonvrån.
Palt. Jag såg palt. Och jag kan lova er att det firades bara någon timme senare med en fantastisk måltid.
Lina A Andersson