Någonting har hänt med mig på senare år. Jag har blivit så fullkomligt utled på att konsumera, på att handla, köpa och införskaffa. På att samla saker på hög, på att köpa nytt, byta upp mig, förnya och göra om – bara för sakens skull. Överfyllda butiker gör mig utmattad, reklamen som talar om för mig att jag behöver skit jag inte behöver gör mig illamående, alla livsstilsfascister som i lönndom försöker få mig att köpa saker, tycka om en viss typ av saker och leva i enlighet med ett visst konsumtionsmönster gör mig obstinat. Och att Sveriges overshoot day, den dag då vi förbrukat årets budget av förnybara resurser, inföll redan 28 mars i år gör mig rent hatisk.
Enligt WWF lever vi svenskar som att vi hade tillgång till 4,2 jordklot per år. Det är vansinne. Alla kläder, alla prylar, alla flygresor, all mat vi köper och slänger, allt fullt fungerande som vi kastar över axeln. För att vi vill. Det handlar hela tiden om vad vi, de bortskämda snorungarna, vill och vill ha. Som övermätta och uppsvällda fyllon vinglar vi runt i världen på jakt efter mer. Hela tiden mer.
Men jag ska verkligen inte sätta mig på några höga hästar själv. Givetvis är jag en värdefull kugge i systemet. Och jag skriver egentligen inte det här av några högtstående moraliska skäl. Jag är bara så less. Jag vill inte vara med, jag hoppar av det här tåget så gott det nu går.
Eftersom vårt samhälle bygger på konsumtion så kan det vara så att jag håller på att förvandlas till en kuf, en konstig prick. Om tjugo år kan jag vara en tant i en stuga med bättre begagnad inredning, utan altandäck, badtunna och Webergrill. Men den där tanten kommer att ha en stabil bredbandsuppkoppling, böcker och gott kaffe. Och inte minst en öppen famn om du vill hälsa på. Vem du än är.
Caroline Thorén
Jag vill inte vara med, jag hoppar av det här tåget så gott det nu går.