Mina barn börjar bli stora. På väggen i köket hänger bilder på dem, de är små och har gulliga frisyrer och även om jag vet att det är jag som tagit bilderna minns jag inte hur det var när de var sådär små.
Jag kommer inte ihåg mycket från tiden då de var yngre än idag och det skrämmer mig.
Tiden har passerat så fort och jag har flutit med i den flod som bara rinner allt snabbare genom livet.
Det gör mig stundtals panikslagen och jag vill bara stoppa tiden och leva i nuet och fånga dagen. Jag kan göra alla dessa klyschor till mina, bara tiden går lite saktare.
Jag kollar på Instagram en morgon och fastnar vid ett inlägg. Hon berättar i en lång text att hon och resten av familjen ska lämna Sverige för att bo på Bali i ett år. Släppa allt och leva livet.
Hon berättar om anledningen, om tiden som bara går utan att det finns något att hänga upp händelser på. Varje dag är en vardag och hennes familj behöver en hållpunkt att stanna upp vid, för allt flyter och åren likaså.
Alla kan inte flytta till Bali, så det gäller att göra något bra av det som finns här hemma.
De behöver tiden tillsammans och de hoppas att de ska få den någon annanstans.
Ingen annan är vaken den här morgonen, det är bara jag och mina tankar. Hennes inlägg skakar om mig, för jag känner hur rätt hon har.
Men alla kan inte bara lämna allt och flytta till Bali. Inte jag i alla fall. Det är så mycket som stoppar mig och i mitt vanliga liv är en emigration en utopi och något som jag bara kan drömma om.
För drömmer gör jag, men drömmarna handlar för det mesta om att göra något bra av all tid som bara passerar.
Inte på Bali, utan här hemma.
Jag blir inte så mycket klokare den här morgonen och när jag går in i köket för att koka kaffe tittar jag upp på bilderna på barnen
De var så små där och när jag nyss gjorde ett försök att väcka dem var de så mycket större.
Jag förstår inte alls hur det gick till. Så jag djupandas ordentligt och ropar därefter ännu en gång att det är frukost.
Sofie Hedman, Bibliotekspedagog, Stadsbiblioteket