Det är en varm sommarkväll 1996, jag har just gått ut årskurs åtta och min äldsta syster berättar att hon ska bli mamma. Det blir ganska tyst runt bordet, vi behövde några sekunder att smälta nyheten. Mamma skulle bli mormor, pappa skulle bli morfar och jag skulle visst bli moster för allra första gången.
Den 17 februari 1997 såg min systerdotter för första gången. Då och då var lilljäntan fyra dagar gammal. Söt, skrynklig och alldeles ljuvlig, så där som bebisar oftast är. Jag minns att jag höll henne i famnen och försökte se ut som att jag hade full koll. Det hade jag inte. Jag var nervös och lite obekväm, det där med bebisar var nytt och lite skrämmande för mig.
Jag är inte småbarnstypen nämligen. Missförstå mig rätt, jag tycker om småbarn, men jag har aldrig varit den som snabbast svarat ja på frågan om att sitta barnvakt och lekstunderna med syskonbarnen är lätträknade.
Skolavslutningen 2013 lämnade flickebarnet högstadiet. Nu var hon lika gammal som jag var när jag såg henne för första gången och i samma veva fick jag veta att jag skulle undervisa henne under tre gymnasieår.
Nu skulle vi få umgås! För även om jag tycker om småbarn så föredrar jag sannerligen ungdomar. Tänk vilken förmån att få följa ungdomar från 16 till 19 års ålder. Vilka diskussioner man får vara med om, vilket utveckling som sker och tänk att faktiskt få dela allt detta med sitt syskonbarn.
Jag är så stolt över dig, Emmy. Jag är så stolt över allt du presterat. Nu är du vuxen och redo att ta dig an världen på ditt eget sätt och jag tvivlar inte en sekund på att världen kommer att ligga för dina fötter.
Lycka till, kära systerdotter, och lycka till alla andra kloka ungdomar som idag lyfter studentmössan högt i skyn. Ni kommer att få en underbar framtid och livet, det har bara börjat!
Linda Olsson
Lycka tillalla kloka unga somidag lyfterstudentmössan högt i skyn.