För ungefär ett år sen hade jag fyllt 50 och yngste sonen skulle bege sig ut i världen. Jag meddelade glatt i en krönika att jag var redo att träda in i tredje delen av livet. Del ett (uppväxten) och del två (barnåren) av livet förbi. Så dumt. Får jag ta tillbaka? Nu går det nämligen utför. Och jag inser att baktiden är längre än framtiden. Det fick jag förresten hjälp med att inse. Av en god vän. Jag tackar inte för den insikten.
Det är lagom roligt när både jag och maken glömt läsglasögonen hemma när vi åkt iväg för att handla. Jag antar att det är en rätt rolig syn när vi båda står och kisar framför köttfärsen. "Står det 29.75?" "Nä visst står det 59,25?" Snillen spekulerar. Det bara att ge upp och låta det bli en överraskning när vi kommer till kassan. Tidigare kunde jag liksom sträcka ut det jag ville läsa så långt armarna räckte och kisa lite lätt. Då blev plötsligt texten synlig. Men nu funkar inte det knepet längre.
Och huden. Hur fort kan det gå? När jag gör en närstudie av min arm (med läsglasögon förstås) ser jag att huden är alldeles full av små minirynkor. Det går bra att släta ut dem om jag tar tag i baksidan och drar skinnet bakåt. Samma med gäddhänget. Det går också att fixa med hjälp av dragtekniken. Problemet är att jag inte har tillräckligt många händer för att kunna dra överallt samtidigt. Så det blir liksom bara en fläck i taget som blir slät. Jag behöver dessutom använda mina händer till annat också och då är det bara att släppa taget. Och vips är de där igen.
Insidan förfaller också. Fick ett diskbråck för ett par månader sen och blev varse än en gång om vart det bär. Läkaren spände ögonen i mig och slängde ur sig att uttjänta diskar kommer med åldern. Precis vad en 51-åring med åldersnoja vill höra. Så här sitter jag nu. Kisande, med skrynkliga armar och platta diskar. Du fattar va? Varför jag tar tillbaka det där med att vara redo för del tre.
Lena Långdahl
Problemet är att jag inte har tillräckligt många händer för att kunna dra överallt samtidigt.