Efter att i många år hyrt slalompjäxor och delat ingrott svett med andra insåg jag att det var dags att skaffa ett par egna. På en av stans sportbutiker framför hyllan med pjäxor svepte ångesten över mig likt en alplavin - det fanns ju hur många sorter som helst.
Nåväl, bäst att börja med vad vi vet tänker jag och spanade efter storlekar anpassade för mina båtar till fötter. Långt bort från de rosa, babyblå och lila pjäxorna, som i folkmun kallas för damavdelningen, hittade jag till slut en storlek som passade.
I samma stund som jag drog åt spännena på den svartgröna pjäxan med blixtar på sidan såg jag hur en expedit kom rusande mot mig. Han undrade andfått om han kunde hjälpa mig. Jovars, nog kan han det, jag var vilse men hade hittat en pjäxa som satt väldigt bekvämt.
Men det var ju en herrpjäxa, menade han och darrade lite på manschetten. Jo jag hade sett det, och den såg ut att tillhöra Godzilla, men dampjäxorna var ju för små. Med näst intill panik i rösten förklarade expediten att jag behövde dampjäxor, för annars skulle jag få ont i lilla vaden.
Jag, med rock-and-rollpjäxorna fortfarande på, frågade försiktigt karln om han hade noterat min kroppsbyggnad. Nästan 180 lång och med axlar och ben bredare än se flesta mäns. Han stod på sig - mina vadmuskler var kortare. Jag frågar om han, två huvuden kortare än undertecknad, möjligen använde dampjäxor? Han fnös och förklarade högljutt att han minsann hade herrpjäxor.
Dags för skadereglering tänkte jag och tillät en visning av ett par dampjäxor. En stund senare stod jag besegrad i kassan, med ett par vita pjäxor med babyblå muddar. Lugnet var åter i sportbutiken.
Väl hemma läste jag sida upp och ner om att pjäxor ska anpassas efter de individuella förutsättningarna och inte utefter pillefjong eller snippa. Jag lyfte blicken från skärmen och suckade medan min inre grönsvarta Godzilla med blixtar vrålade sitt sorgevrål.
Micaela Löwenhöök
En stund senare stod jag besegrad i kassan, med ett par vita pjäxor.