”Björn, Finnvids son, lät hugga denna sten till minne av sig själv.”
Så står det på en runsten i Södra Uppland. På timmerstockarna i vår sommarstuga har barn i slutet av 1800-talet skrivit små hälsningar. Själv lämnade jag ett brev och en guldtia inne i väggen när vi renoverade köket på 1990-talet. Nu renoverar vi gårdshuset och arrangerat, under lager av gamla mattor, hittade vi en tvåöring från 1926.
Viljan att lämna spår efter sig har följt mänskligheten genom hela vår historia, en önskan om att kommande generationer skall göras medveten om just vår egen existens.
Men hur är det med moderna människan? Idag lämnar de flesta av oss spår i den digitala världen, vare sig vi vill eller inte. På de stora sociala medierna, Facebook, Twitter och Instagram, lär det visst finnas över 30 miljoner konton tillhörande personer som avlidit. Konton med mycket personlig information.
En enkel knapp tryckning medan vi levde, kan efter vår bortgång bli ett elände för de efterlevande att hantera. Den immateriella egendomen på nätet är nämligen personlig egendom. Så bara för att man har lösenordet till den avlidnes konton innebär det inte att man får gå in och ta bort innehållet hur som helst. Juridiskt jämförs det med att ha nycklar till den avlidnes hem och sedan gå in och kasta bort saker. Är man inte delägare i dödsboet eller har ett testamente så kan det bli svårt.
Så våra testamenten behöver nog likt våra datorer, uppgraderas med jämna mellanrum. Vad vill vi att de efterlevande ska göra med de konton vi har på nätet?
Jag vrider och vänder på 2-öringen med okänd avsändare. Vem kan ha lagt myntet under golvet? Det får vi nog aldrig veta, men jag ska också ge framtiden något att klia sig i huvudet över. 2-öringen skall nämligen få sällskap under golvet med ytterligare ett mynt.
Jag ska också ge framtiden något att klia sig i huvudet över.